Relationen är behandlingen – och den måste få ta plats

I diskussionen om barns och ungas psykiska ohälsa ligger fokus ofta på metoder. Det ska vara KBT, MI, ART eller FFT – helst evidensbaserat, mätbart och kortfattat. Men i verkligheten vet vi att det som ofta avgör om en insats lyckas inte är metoden, utan relationen mellan behandlare och klient.

I dag styrs socialtjänstens öppenvård alltmer av krav på dokumentation, resultatmätning och effektivitet. Samtal kodas, timmar registreras, checklistor fylls i. Det som inte går att mäta riskerar att glömmas bort – och därmed också det som faktiskt skapar förändring: det tillitsfulla, mänskliga mötet.

Relationen är inte ett komplement – den är navet

Forskning visar att den terapeutiska alliansen – alltså graden av tillit, samarbete och samsyn mellan behandlare och klient – står för 20–30 % av behandlingens effekt, oavsett vilken metod som används (Elvins & Green, 2008). I en svensk studie om klienters egna upplevelser beskrivs hur det som verkligen gör skillnad är behandlarens bemötande: äkthet, värme, lyhördhet och respekt (Kiriakidis, 2011).

Det är alltså inte den tekniska skickligheten i sig som avgör – utan om klienten upplever att behandlaren faktiskt bryr sig. Eller som en klient uttryckte det: “Du gjorde ungefär samma sak som den andra, men du verkade verkligen intresserad av mig.”

Så arbetar vi på Abila – relation som metod och förhållningssätt

På Abila utgår vi från detta. Vi tror inte på en motsättning mellan metod och relation utan på att de förutsätter varandra. En trygg, stabil relation skapar förutsättningar för metodiskt arbete med exempelvis skola, ångest eller missbruk.

Vi minns särskilt en ung kille som under flera år hade varit in och ut ur olika insatser, utan att något riktigt landat. När vi först träffade honom var han avvaktande och skeptisk. Men när han insåg att vi inte kom för att kontrollera, bedöma eller pressa utan för att lyssna, då började någonting förändras. Det var först efter tre–fyra möten, när tilliten började byggas, som det terapeutiska arbetet kunde ta fart. Då kunde vi också börja arbeta mer strukturerat med ångesthantering och skolnärvaro. Men utan de första, relationella stegen hade inga metoder i världen hade fått fäste.

Det här är inte ett undantag. Det är så det ser ut varje dag i vår verklighet.

Vår erfarenhet är att förändringsarbete sällan börjar i första samtalet. Det är när ungdomen förstår att vi inte är där för att döma, utan för att lyssna, som tilliten växer fram. Först då kan det terapeutiska arbetet börja på allvar. Det bekräftas också av Wandt & Asci (2018), som i sin studie om socialt fältarbete betonar att ”utan en tillitsfull relation har vi inga ungdomar att arbeta med”.

Relationens värde syns inte i ett kalkylark – men i resultaten

Relationer är svåra att mäta. De syns inte i statistiken. Men deras frånvaro märks – i form av skolmisslyckanden, återfall, HVB-placeringar och uppgivenhet. Det påminner oss om att det som inte får plats i budgeten ofta är det som gör störst skillnad i människors liv.

Sociologen Emma Holten har visat att EU årligen förlorar hundratals miljarder euro på att inte värdera det mellanmänskliga arbete som pågår i skolor, vårdcentraler – och i socialtjänstens vardag. Att spara på relationen är att slösa med framtiden.

Därför erbjuder vi på Abila:

Tid för relation – vi bygger tillit före intervention.
Metod i samspel med närvaro – MI, systemteori och familjeinsatser med relationellt förhållningssätt.
Uppföljning av allians – vi kan använda digitala alliansformulär som ger tidig signal när relationen behöver stärkas.
Avlastning och samverkan – vi kompletterar era insatser med ungdomar och familjer som behöver uthållighet och stabilt bemötande.

Vill du veta mer?

Kontakta oss gärna om du vill veta hur våra öppenvårdstjänster kan stötta din verksamhet.
Tillsammans kan vi skapa ett relationsbaserat socialt arbete – där både människor och resultat får växa.

Källor: