När vardagen förvandlades till en mardröm
Det har gått sju år sedan problemen började, och föräldrarna Mats och Laila ser tillbaka på händelserna de gått igenom som en ihållande mardröm. Sedan ett halvår kan de äntligen börja andas. Nu finns en försiktig framtidstro – men vägen hit har varit smärtsam, kantad av oro, oförståelse och kamp mot ett system som länge inte såg.
Kevin var 11 år när allt förändrades. Han var tidigare en social, artig kille som spelade hockey och trivdes i skolan. Men plötsligt blev han en annan – trotsig, oförutsägbar, utåtagerande.
– Jag minns det som om det hände över en natt. Det gick så himla snabbt, plötsligt började han bete sig märkligt, berättar Laila.
Familjen försökte hålla fast vid rutiner, men Kevins beteende eskalerade. Han började spotta, harkla, bröt ihop över nej-svar. Han tappade kontrollen vid minsta motstånd. BUP avfärdade problemen, för när Kevin mötte psykologerna var han alltid lika vänlig som förr.
– Det var som om han var två olika personer i en. När personalen på BUP träffade honom var han samma artiga, trevliga pojke som han alltid varit. Men hemma kunde han vara som förbytt, berättar Mats.
Utbrotten förvärrades. Kevin förstörde saker, skrek, kastade, och en kväll krossade han sitt fönster med ett tennisracket och försökte förstöra familjens kamin. Laila ringde psykiatrin i desperation – men bollades mellan dem och polisen. Till slut hämtades Kevin av tre poliser, skrikande och kämpande. Det blev ett trauma för hela familjen.
– Jag har aldrig känt mig så maktlös, berättar Laila.
Mörkret får ett namn
Kevin blev inlagd akut. Laila satt hos honom varje dag, trots att han vägrade prata med henne. När psykologen efter flera samtal sa att ”han inte är sjuk”, fick familjen sitt svar – eller snarare sitt icke-svar.
– Jag kände att vi bara skrek på hjälp, men ingen hörde, säger Laila.
Vid ett senare tillfälle yttrade en psykolog det som fastnade i familjens minne:
– Han är inte sjuk. Han är bara en person som målar sig själv i svart eller vitt. Och jag är rädd att det svarta håller på att växa sig större.
Den beskrivningen fångade något. Kevin började klä sig helt i svart. Det blev hans uttryck för hur han mådde. Som om han målade sin egen värld – en värld där han inte behövde förklara det som ingen ändå förstod.
Abila gör entré
När Abila kom in i bilden hade familjen tappat hoppet. Men med tiden byggdes något nytt. Personalen från Abila trängde sig inte på – de lyssnade. De satt i köket, mötte Kevin där han var, såg hans styrkor men blundade inte för det svåra. De hjälpte Mats och Laila att hitta verktyg. Att sätta rimliga gränser, men inte i affekt. Att våga vara kvar även när det svartaste tog över.
– De var de första som inte verkade rädda för honom. Det tror jag han märkte, säger Mats.
Sakta började Kevin möta tillbaka. Han gick med på samtal. Började ta små steg tillbaka till skolan. Blev inte alltid arg direkt. Det fanns återfall – men nu fanns också relationer som höll kvar honom i vardagen. En vuxenvärld som inte gav upp.
Idag går Kevin i skolan på halvtid. Han tränar ibland. Han har färg i garderoben igen, men svarta plagg dominerar fortfarande. Och det är okej.
– Jag tror han fortfarande känner mycket. Men nu vet han att det finns andra sätt än att slå sönder saker. Och han vet att vi finns kvar, säger Laila.
Det svartvita kanske aldrig försvinner helt. Men det har fått fler nyanser. Och det är där framtiden börjar.
