Tom, en tekniskt begåvad ung man med passion för datorer, fann sig tidigt i livet på en väg kantad av instabilitet, riskbruk och svek. Hans berättelse är en resa genom utsatthet, återfall och – så småningom – förtroende och förändring.
När tilliten sviker
Redan som barn hade Tom svårt att hitta sin plats. Han hamnade tidigt i utanförskap och närmade sig kriminalitet i takt med att skolnärvaron brast och vuxenvärlden sviktade. Flytten till västkusten och utbildningen till maskinist gav ett tillfälligt andrum. Till sjöss fann han struktur och mening, men den psykiska ohälsan följde med ombord.
”När man jobbar till sjöss är man borta ett halvår i taget. Det blir att man jobbar, sover och dricker. Det blev mycket sprit. Jag började må ganska dåligt.”
Väl tillbaka på land blev det mer missbruk, isolering och en känsla av att ingen ville hjälpa. Ett behandlingshem föreslogs, men bemötandet blev fyrkantigt och tilliten bröts snabbt igen.
”De var överallt. Jag var tvungen att be om lov för att få dricka vatten.”
Vägen till något annat
Efter flera år av instabilitet kom en ny chans – den här gången i Dalarna. Här mötte Tom personal som såg honom på riktigt. Inte genom att vara överdrivet snälla, utan genom att vara ärliga, närvarande och orädda.
”Jag har svårt för folk som gullar. De jag har haft nu har varit raka, men på ett bra sätt.”
Ett återfall kom, men för första gången bad han själv om att få komma tillbaka till behandling. Det fanns en riktning, ett mål, och en insikt om vad han behövde.
”Jag sa bara: Jag vill tillbaka till behandling. Jag vill verkligen det.”
Tillsammans med Abila, tillbaka till sig själv
Tillsammans med Abila byggdes en ny plan, den här gången med Tom i förarsätet. För första gången kände han att han inte behövde ljuga eller dölja vem han var. De som jobbade med honom fanns där i både motgångar och framsteg.
”De har sett mig vara påverkad, de har sett mig drogfri, de har sett mig glad och ledsen. Jag har aldrig känt att jag behöver ljuga.”
Nu är Tom drogfri sedan flera månader. Han tränar, går i samtal och har återtagit kontakten med familjen. Hans mål är inte storslagna – men de är hans egna.
”Jag vill ha ett jobb, kunna köra bil, ha ett körkort. Kunna ha ett liv som fungerar. Det behöver inte vara så märkvärdigt.”
Toms resa visar att förändring inte sker i ett vakuum – den kräver mod, tid och rätt människor vid sin sida.
