Ett löfte som lät fint
Jag var tretton den sommaren. Det var veckan före midsommar och mamma hade sagt att vi skulle åka ut till landet. Bara vi två.
”Det blir lugnt, jag lovar”, sa hon. ”Inga gäster, inga problem.”
Hon sa det som om det betydde något. Och jag ville så gärna tro på henne. Jag packade min väska snabbt. La ner en bok jag ändå inte skulle läsa, och min favorittröja. Vi skulle kanske bada. Äta jordgubbar. Prata.
En liten del av mig hoppades fortfarande. Den delen som aldrig lärde sig sluta.
En kväll som gled isär
Vi kom fram sent. Torpet luktade gammalt trä och sommar. Mamma skrattade när hon öppnade kylväskan – hon hade glömt hälften av maten hemma, men vinflaskan låg där.
Hon tog ett glas direkt. Sen ett till.
”Det är ju midsommar”, log hon. ”Man får fira lite.”
Men ju mer klockan gick, desto mindre fanns hon kvar. Jag satt själv på verandan med en filt över axlarna. En skål med jordgubbar och glass smälte långsamt i mitt knä. Det var tyst. För tyst för att vara midsommar.
När man blir den som tar hand om
Senare på kvällen hörde jag krasch från köket. Hon hade tappat ett glas och stod barfota bland skärvorna.
”Kan du hämta plåster?” sa hon tyst.
Jag hjälpte henne. Försiktigt. För jag hade gjort det förut. Jag höll andan, inte för att jag var rädd men för att jag inte ville börja gråta. Det hade ändå inte hjälpt.
Vi sa inte så mycket efter det. Hon gick och la sig. Jag satt kvar en stund i mörkret.
En midsommardag utan någon
Nästa morgon sov hon. Jag åt några gamla knäckemackor själv och gick ner till sjön. Jag doppade fötterna i det kalla vattnet och blundade. Försökte låtsas att någon annan satt där bredvid mig. Någon som inte försvann.
Jag såg andra barn på andra bryggor, med sina familjer. Jag försökte inte titta för länge. Det gjorde ont.
Det blev ingen sill, ingen midsommarstång. Bara jag, en tyst mamma och en helg som försvann i dimma.
En känsla som inte försvann
Ibland undrar jag om hon ens minns att vi var där.
Själv minns jag allt. Inte som en händelse, utan som en känsla. Att vara barn och känna sig helt ensam, när man egentligen bara ville bli sedd. Och hållen.
